Studio Ghibli och Hayao Miyazaki har gjort många tecknade storfilmer som har tagit hela världen med storm. Inte minst för att filmerna anses vara bland de bäst tecknade i hela världen. Miyazakis lyckas även leverera något som många andra inte kan. I hans filmer får man se underbara och magiska världar som liknar något som är taget ur de bästa drömmarna och man får möta minnesvärda karaktärer genom äventyren. Kikis Expressbud gjordes redan 1989 men hade nyligen biopremiär här i Sverige. Men redan på 70-talet vad Hayao Miyazaki i Sverige för att få animationsrättigheterna för Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, men det blev inte så. Istället fick han ett gott intryck av Stockholm och Visby som senare blev grunden i filmen. Kikis Expressbud är en mycket fin film om hur det är att komma till en ny stad och vara annorlunda och att försöka anpassa sig. Som tidigare filmer, och även senare, känner man igen humorn, den färgglada stilen, detaljrikedomen och man har lyckats baka ihop allt med trevligt soundtrack. Men för de yngre kan filmen bli en snudd för lång och lite utdragen. Men det här är en utmärkt film för stora som små och är en perfekt familjefilm en fredagkväll.

Mikael Håfström har gjort en hollywoodsuccé. Han är tidigare känd med filmen Ondskan och Kopps. Men det här är något helt annorlunda än en vanlig svensk långfilm och med helt andra skådespelare. Filmen baseras på en roman av Stephen King och är en nervpirrande skräckfilm som kräver lite extra tankegång. John Cusack är ingen favorit direkt men jag måste medge att han gör ett strålande jobb och det är roande att se honom galen och rädd. Men utan Samuel L Jackson så hade filmen troligen inte varit lika bra, även om han inte är med många minuter. Gillar man filmen The Shining så kommer man troligen gilla 1408 också, även om den inte alls är lika bra.

"En geishas memoarer" handlar om den unga flickan Chiyo som blir såld av sin egen far till ett geishahus i staden Koyoto. Hon förs bort från den lilla fiskebyn tillsammans med sin syster och de blir placerade på olika geishahus. Till en början försöker hon desperat rymma från den hårda tillvaron och återförenas med sin syster, men misslyckas. När allt hopp verkar rinna ut möter hon en vacker dag en vänlig man med två vackra geishor. Hans vänlighet får Chiyo att bestämma att hon tänker bli en geisha till varje pris och hon får hjälp av en mentor vid namn Mameha som har lovat Chiyos husmor att hon skall bli den mest eftertraktade och högst betalda geishan i hela Japan.

Filmen bygger på Artur Goldens storsäljande roman och är regisserad av Rob Marshall (som även regisserade succén Chicago). Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen. Jag blev förvisso inte besviken, men den levde inte riktigt upp till mina förväntningar. Det som jag hade mest svårt för var att man pratade engelska i filmen, vilket förstörde trovärdigheten och känslan lite. Man märker att filmen försöker vara storslagen, men man lyckas aldrig riktigt. Jag tror man skulle ha fokuserat lite mer på en vackrare och mer färgglad sagoton, lyft fram filmmusiken som är mycket bra och fångat det vackra och det mystiska som geishor symboliserar. Då kunde det här bli en fullträff.

Denna film är historien om en av tidernas största slag (slaget vid Thermopyle) då kung Leonidas och hans 300 tappra krigare som slogs mot den självutnämnde härskaren och guden Xerxes och hans persiska armé. Deras mod mot omöjliga odds inspirerade hela den antika Grekland till att enas mot den persiska fienden.

300 baseras på Frank Millers serieroman och är en mycket blodig och våldsam film. Med unika visuella effekter och mäktiga stridsscener blir det här en fröjd för ögat och är bland det snyggaste jag har skådat i filmväg. Historiskt sett har den förvisso sina brister. Filmen berättar snarare mytologin om de 300 spartanerna istället för sann fakta. Skådespeleriet har sina brister också, men man har valt att använda sig av mindre kända skådespelare. Zack Snyder har regisserat filmen, han är även känd för re-maken av Dawn of the Dead. 300 är ett måste om du är en filmälskare, gillar våldsscener och blod. Det här är inget som du har skådat tidigare.   

Den 14-åriga tjejen Hayley (Ellen Page) träffar den 32-åriga fotografen Jeff (Patrick Wilson) i en chatt och de bestämmer sig för att träffas på ett café. Hayley flirtar oskyldigt och vill komma hem till Jeff där hon går med på att fotograferas. Något som Jeff ser som en fullträff, men det slutar inte riktigt som han hade tänkt sig.

Juno MacGuff (Ellen Page) är 16 år och oplanerat gravid med sin nära kompis Paulie. Men hon vill inte göra abort. Istället träffar hon paret Mark och Venessa som desperat vill adoptera ett barn och de kommer överens som att adoptera Junos barn. Men alla verkar inte helt överens om adoptionen och Juno blir sakta men säkert mer vuxen fast med tonårsproblem.

Prisvinnaren Juno har tydligen gjort succé på filmmässor världen över och har lyckats klättra högt upp på IMDB bland tidernas bästa filmer. Det sistnämnda har jag lite svårt att förstå, för filmen är inte så bra som man vill få folk att tro och Ellen Page känns inte helt övertygande i rollen. Men filmen har ändå sina stunder och är fint filmat. Dock saknar den ändå den där gnistan som jag anser behövs för att ligga på topplistan. Ibland vet man inte om man skall skratta eller inte, för det här är väl ingen komedi? Eller? Det känns inte heller som en riktig dramafilm som kunde gripa tag lite extra. Istället känns det mesta som en vanlig tonårsfilm som börjar bli vuxen.